Sushi

Jag och Elvira trotsade minusgraden och gick till stan där vi köpte sushi just innan de stängde. Vi hann dock inte äta där, utan tog maten till busstationens vänthall där vi åt den på en bänk. Det var ganska romantiskt förutom att ingen uppskattar hur grym jag är på att äta med pinnar trots att jag var kass förra gången jag försökte. Jag förtjänar någon slags medalj, tycker jag. Superduktig är jag! :D

God natt.

Lagen knackar på

För några veckor (månader?) sen satt Elvira och jag och såg ett avsnitt av Modern Family, ett program som utgör en fullt adekvat utfyllnad i vår annars späckade tv-rotation (PirateBay + WDTV-Box + Storbilds-tv = Win), då någon utförde en s.k. "snutknackning" på vår lägenhetsdörr. En snutknacking är i Piteå-pundarens nomenklatur tre rappa och bestämda knackningar i sekvens mot en plan yta, allra oftast en dörr av något slag. De enda som normalt sett känner till snutknackningen är ljusskygga och har saker att dölja, men jag är aktningsvärd och vet allt.

Var var jag? 

Vi tryckte på paus och jag tittade i titthålet som Bostaden Umeå så generöst försett vår dörr. Det var mörkt i trapphuset, så jag öppnade oskyldigt dörren och ser, inte en, utan tre uniformerade poliser stå i trapphuset. De är samtliga ett huvud längre än mig, och samtliga mentala Kung-Fu-uträkningar säger att jag endast kan Roundhouse-sparka två av dessa så jag lät dem tala. Läs: Jag kanske bajsade på mig lite grann. Poliserna tränger in i vår lägenhet. De vill prata med mig. Någon har hört en kvinna skrika. Hallen är mörk då jag inte orkat montera upp en lampa trots att jag bott här hur länge som helst, så poliserna får använda sina ficklampor. Då de kommer in i vardagsrummet ser de oss tydligt. Mjukbyxor. Tekoppar. Komediserie på tvn. Ganska snabbt undrar polisen om vi har en surround-anläggning. Vi har alltså inte en osynlig surroundanläggning. Poliserna säger att ljudet kan ha kommit från någon annan lägenhet.

Plötsligt minns jag att jag och Elvira hade ett mindre vattenkrig tidigare den kvällen. Kanske hade någon överspänd granne misstolkat vårt springande och tjoande som att jag använt en kvinna som boxboll. Hur som haver försvann polismännen snabbt med en kommentar om att vi såg välmående ut. Efter att de gick spöade jag skiten ur Elvira. Skojade. Sen dess har vår äldre, kvinnliga granne tittat skeptiskt på mig och i hissen en gång frågat Elvira hur det var. Då Elvira sa att allt var superbra fick hon följdfrågan "Men hur är det?".

Jag påminns om avsnittet av Curb your Enthusiasm då Larry blir anklagad för att ha misshandlat sin fru. Hur du än gör, vad du än säger så har det hänt i huvudet på den som ringde polisen. Det har nu gått ett tag sen det inträffade, och inga fler polisbesök. Dock ska tilläggas att det är creddigt av snuten att ens ta sig till oss så snabbt på så diffusa instruktioner som de måste ha fått. Grannen menade ju också väl, men jag skulle vilja be henne att bli lite bättre på sina tolknings-skills.

Min Ticnet-historia.

Jag fick just ett till oönskat meddelande från TicNet. För att avboka blev man visst tvungen att logga in på deras sida. Klart stod ju att någon med mitt namn också trodde att de hade min gmail-adress. Jag tryckte på "glömt lösenord" och loggade in med det nya som damp ner i min brevlåda. Väl inne ser jag Iron Maidenbiljetter bokade 2013. Tidigare har jag fått meddelanden om Metallicabiljetter, ringt och klagat men inget har hänt.

Så ser jag ett främmande nummer på profilen och ringer till detta. Efter ett antal signaler svarar en förvirrad herre från någonstans där folk pratar som Åsa-Nisse. "Johan Åberg, det här är Johan Åberg." börjar jag och förklarar dilemmat. Efter ett tag fattar han galoppen och får ändra mail-adressen han angivit. Jag avslutar samtalet med "Snyggt namn, förresten." Sen säger jag av reflex "Vi hörs..." och slänger snabbt in ett "...inte!" innan vi lägger på. Väldigt konstig upplevelse.

Om det är Ticnet eller denne alternativa Johan Å som är att beskylla för detta kommer vi nog aldrig få veta. JÅ2 nekade i järn att han angett den adressen. Nåväl.

Är det bara jag?

Taget i skolans cafeteria.

Life will find a way

Published with Blogger-droid v2.0.4

Virus!!!

Idag satt vi, en skara mentalt hygieniska elever, i det kommunala vuxengymnasiets datasal där vi föredömligt  försökte lära oss mer om hopplöst utdaterad webbdesign då den korrupta omvärlden våldsamt och plötsligt sträckte in en syfilitisk tentakel in i vår tillvaro. Läs: nästan alla datorer angreps av ett virus samtidigt! Det kändes ganska coolt. Dessvärre dök inte ansiktet på en ond mastermind up på bildskärmarna för att förklara skolans elever gisslan baj täknölögjy. 

Inte heller fick jag tillfälle att hacka viruset och spåra upphovsmannen till sin onekligen dunkla tillvaro i släpet på en ständigt mobil långtradare. Men lektionen fick avslutas och vi fick tillfälle att interagera med en av skolans excentriska IT-tekniker, vars kaststatus pendlar någonstans mellan städerskornas och lärarnas. Vad som stod tydligt var att vi alla fick en påminnelse om vilken oerhört roderlös värld vi lever i. Varken lärare, elever eller IT-tekniker antog någon självklar roll i situationen. Inga lösningar erbjöds, ingen procedur för tillfället var etablerad. Bara att gå hem. Tur att jag är lawful good, annars hade jag erövrat universum med min +2 morakniv.

Ännu en process: Från skiss till färdig teckning

Storyn som växte fram runt denna bild då jag ritade den skulle komma att bli en slags korsning mellan Deliverance och superhjältar. En duo lama superhjältar åker runt i den Amerikanska Södern på en brottsbekämparturné, men möter inom kort sina övermän i en grupp inavlade fiskmonster i ett träsk. Som bilden antyder sodomeras Space-Case av monstren, och Honey Bee måste kräva hämnd genom att dumpa en långtradare med kvicksilver i deras habitat.

Det kan vara roligt att odla idéer när man ritar. I bästa fall kan man använda dem till något, i värsta fall håller man igång hjärnan och slipper bli dement i förtid. Eller så är hela den kreativa processen, mixandet och re-mixandet av idéer självt ett slags tidigt tecken på demens. Jag vet inte. Håll till godo för en helt färglagd version!

SPARVID

I gymnasiet och några år därefter gjorde jag en seriestripp i MSPAINT. Det blev 50 strippar, och det kanske räcker. Minst en person har frågat efter den, så här är den.