Jag sitter oftast uppe på natten och ritar. Av någon anledning flyter kreativiteten på bättre efter midnatt. Ångesten då morgonljuset sköljer över en är konstant avslutning på de flesta teckningssessioner. Dygnsrytmen är minst sagt hackig. En framgångsrik teckningssession följs därmed ofta av en veckas försök att justera till dygnsrytmen utan att vara för sträng mot sig själv.
Ett annat problem med natten är att mörkret och tystheten och den eventuella tröttheten mer än gärna lockar fram subtil existentiell skräck och panik över sina tillkortakommanden. Inatt vände jag på steken och kanaliserade in detta i ovan hängande teckning. Den känns liksom motbjudande, kanske för att den gulliga stilen är mig lite ovan. Men här är den ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar