Trots min status som bekännande nördjävel har jag alltid tett mig agnostisk till Star Wars. När jag växte upp var det Indiana Jones-kulten inom George Lucas-universat som talade till mig, nog för att aposteln Spielberg kanske hade mer med den saken att göra. Det känns som att jag missade tåget då det gäller jedidyrkand och i efterhand är det kanske lika bra. Det känns som att vara Star Wars-fan är som att desperat försöka hålla fast i vad det nu var som man fastnade för när man var liten trots en stadig ström av produkter som mjölkar ur det redan snustorra juvret minsta små spår av eskapistisk nostalgi. Inget jag sett som vuxen har fått mig att vilja se om filmerna eller sätta mig in i mytologin. Det som kanske skulle tilltalat mig i denna gamla filmerna, känslan av patina lagd som en filt över hela universumet, är som bortblåst i oceanen av dataspel, prequels och tie-ins och allting som man genom osmos tar in bara av vandra nördstigen genom livet. Det får mig att fundera på om jag är helt tvärsöver för jag känner apati inför alla nyckel-vidunder inom fan worship; Sagan om ringen, Harry Potter, Transformers, Star Wars... jag fattar helt enkelt inte dragningen dessa franchises har.
Däremot var och är jag en inbiten följare av Marvel och DCs serieuniversum och var en stund som tonåring ganska djupt inne i Star Trek. Dessa dagar är det mindre intressant att följa fiktiva karaktärer; det är författarna och tecknarna jag följer. Kanske är det det främsta tecknet på hur jag blivit "vuxen" som nörd; jag ägnar inte längre ett uns av beundran för företagsägda karaktärer. Jag ser inte en serietidningsbaserad film blint på bio om filmskaparna bakom den inte tilltalar mig. Jag skippade att se Green Lantern på bio (puh!) för att min kärlek till karaktären inte räcker till då filmen verkade medelmåttig. Det är ett steg framåt från att ha sett skitfilmen Daredevil på bio för att jag hyste kärlek till Frank Millers tolkning av karaktären. Idag är det tveksamt om ens Frank Miller är något som skulle locka mig till biografen. But I digress.
Jag kommer nog alltid vara en relativt upplyst nörd, det växer man inte ifrån, däremot är jag inte beroende av att konstant återuppleva vad jag tog in som 11-åring. Det finns inget sorgligare än en nörd som håller fast vid, t.ex. Star Wars som en nedsolkad snuttefilt för att allting var mindblowing innan puberteten. Låt oss sticka in en kniv i detta tomma nostalgirunks pulsåder innan vi blir som dom där tragiska halvfigurerna som envist hävdar att Vilse i Pannkakan är den obestridliga höjdpunkten inom svensk television. Erkänn att skiten vi inhalerade som barn var precis lika usel som de där horribelt datanimerade barnserierna som går på SVTs barnkanal idag. Vi behöver inte en remake på Barbapappa eller Dr. Snuggles, fast de är onekligen på väg.
Ge fan i att köpa den där DVD-boxen med Skilda Världar. Nostalgi är bäst på avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar