Morgonkvisten

Piteå, ca 2008.

Dygnsrytmen är inte på sin plats riktigt ännu. Somnade kring vad jag anser är en pensionärstid efter att ha tittat på lite tv-program. Trötthetens töcken slipade udden av den annars fantastiska premiären av Justified, säsong tre. Vaknade vid fyra-snåret efter en något otillfredsställande sömn. Jag sov bokstavligen på fel sida av sängen. Det är ganska trevligt att vakna tidigare än världen. Det är mörkt och tyst. Elvira ligger kvar i sängen och sussar sött. De ensamma bilarna man ser på vägen från köksfönstret vittnar subtilt om alternativa om andra former av samhälle. Det som saknas nattunderhållningen. I slutet av 90-talet fanns det under en tid ett block natt-tv på fyran som alltid tilltalade. Femman visade skräck-skräp från 80-talet och Kung Fu; Legenden. Trean hade Carl Weathers Street Justice, Fortsätt drömma och En röst i natten. Bra skräp-tv för nattugglan. Schemalagd tv idag är väl kanske helt meninglöst, men jag skulle gärna ta mig an en roll som en slags DJ som mixar udda skräp-TV för den sömnlöse tittaren.

Veckans skolarbete har inte varit så utmanande. Den har utgjorts av en trevande inlärning av HTML-kod, vars grunder givetvis är oförändrade sedan jag på egen hand lärde mig dem, när Windows 95 var i sin linda. Antagligen har inte lärarens skolning inom ämnet ökat sedan dess, heller. Ingen på skolan har någon aning om lösenordet till skolans wifi. Det är en plats där de oönskade vistas. Eleverna är i många fall nyanlända till Sveige och de gråa lärarna verkar nästan i grupp vänta otåligt på att sjunka in i pensionens dunkel. Men det är ganska trevligt ändå, så länge man inser att det inte är något ställe där unga genier fostras för en lysande framtid. Jag tar en s.k. "glasexamen" genom att läsa samtliga datakurser tillgängliga. Jag är numer expert på kantlinjer, något skolans samtliga datakurser lägger stor vikt på. Kalla mig kantlinjekungen. Varför samhället ser ut som det gör står tydligt klart.

Satt kvar i datasalen igår efter lektionen och skrev gårdagens blogginlägg och fick den där något bitterljuvt nostalgiska känslan av tid bortkastad på ingenting inom skolans torftiga radie. Jag har en udda relation till datasalar. Jag har alltid tenderat att göra dessa lokaler till navet i mina skolvistelser. I min förtappade ungdom var de ofta platserna man valde att okonstruktivt spendera sin skolk-tid. Jag minns att jag ibland hängde kvar i datasalarna tills klockan var sex på kvällen och sista bussen hem var på ingång. Till mitt försvar kan tilläggas att detta var före bredband var allmänt tillgängligt. Att drastiskt öka föräldrarnas redan höga telefonräkning med en seg modemuppkoppling var inte direkt önskvärt så jag hängde gärna kvar på skolan så länge jag kunde. Jag var faktiskt i en datasal den elfte September 2001. Jag satt på DC Comics gamla forum och såg hur förvirrade och förtvivlade frågeställningar började dyka upp som små svampar i message board-skogen. Det första intrycket jag fick av dådet var alltså på ett ganska intimt och personligt plan. Jag for hem och fick det bekräftat av TV-apparaten. På den tiden var det inte aktuellt att helt enkelt gå in på Youtube och direkt insupa skräcken med egna ögon. Det var en enklare tid, kanske.

Nu är klockan strax över sex och dagen har nu börjat på riktigt. Om jag låg för döden idag skulle jag få minnesbilder av gammal skräp-tv och datasalar. Modemets fruktansvärda uppkopplingsljud skulle eka i mina öron. Jag skulle dö medveten om att jag kände för plastleksaker och natt-tv som Astrid Lindgren kände för hagarna och ängarna i sin barndoms Småland.