Myth Revolver

Är det bara jag?

2012-02-24T06:24:00.000-08:00

Taget i skolans cafeteria.

Life will find a way

2012-02-13T08:12:00.001-08:00

Published with Blogger-droid v2.0.4

Blyertsovan

2012-02-04T02:30:00.000-08:00

Jag är nog sämst på att skissa. Jag använder nästan aldrig blyerts. Utanför digitalt tecknande rör det sig mest om dåligt planerade tuschteckningar. Jag skriver till och med prov med bläckpenna. Idag har jag suttit och försökt skissa till ett (från Piratbukten nedladdat) Judge Judy-maraton men det blir mest soppa av det hela.

Idag tänkte jag drabba er med några slarviga skisser från mitt anteckningsblock, så kanske ni förstår vidden av mitt handikapp.

Virus!!!

2012-02-01T10:17:00.000-08:00

Idag satt vi, en skara mentalt hygieniska elever, i det kommunala vuxengymnasiets datasal där vi föredömligt försökte lära oss mer om hopplöst utdaterad webbdesign då den korrupta omvärlden våldsamt och plötsligt sträckte in en syfilitisk tentakel in i vår tillvaro. Läs: nästan alla datorer angreps av ett virus samtidigt! Det kändes ganska coolt. Dessvärre dök inte ansiktet på en ond mastermind up på bildskärmarna för att förklara skolans elever gisslan baj täknölögjy.

Inte heller fick jag tillfälle att hacka viruset och spåra upphovsmannen till sin onekligen dunkla tillvaro i släpet på en ständigt mobil långtradare. Men lektionen fick avslutas och vi fick tillfälle att interagera med en av skolans excentriska IT-tekniker, vars kaststatus pendlar någonstans mellan städerskornas och lärarnas. Vad som stod tydligt var att vi alla fick en påminnelse om vilken oerhört roderlös värld vi lever i. Varken lärare, elever eller IT-tekniker antog någon självklar roll i situationen. Inga lösningar erbjöds, ingen procedur för tillfället var etablerad. Bara att gå hem. Tur att jag är lawful good, annars hade jag erövrat universum med min +2 morakniv.

Ännu en process: Från skiss till färdig teckning

2012-01-29T01:49:00.000-08:00

Storyn som växte fram runt denna bild då jag ritade den skulle komma att bli en slags korsning mellan Deliverance och superhjältar. En duo lama superhjältar åker runt i den Amerikanska Södern på en brottsbekämparturné, men möter inom kort sina övermän i en grupp inavlade fiskmonster i ett träsk. Som bilden antyder sodomeras Space-Case av monstren, och Honey Bee måste kräva hämnd genom att dumpa en långtradare med kvicksilver i deras habitat.

Det kan vara roligt att odla idéer när man ritar. I bästa fall kan man använda dem till något, i värsta fall håller man igång hjärnan och slipper bli dement i förtid. Eller så är hela den kreativa processen, mixandet och re-mixandet av idéer självt ett slags tidigt tecken på demens. Jag vet inte. Håll till godo för en helt färglagd version!

SPARVID

2012-01-25T23:07:00.000-08:00

I gymnasiet och några år därefter gjorde jag en seriestripp i MSPAINT. Det blev 50 strippar, och det kanske räcker. Minst en person har frågat efter den, så här är den.

Hon sover

2012-01-25T21:29:00.001-08:00

Man är ju kändis på skolan...

2012-01-24T04:54:00.001-08:00

Detta skulle komma att bli höjden på min framgång.

Published with Blogger-droid v2.0.3

Om Two-Face var en vattenkran

2012-01-24T04:51:00.001-08:00

Budget!

Published with Blogger-droid v2.0.3

God Morgon önskar Jack the Tripper och the Elephant Maniac

2012-01-23T22:33:00.000-08:00

För mer teckning kan du kolla mitt facebook-galleri eller min Deviantart.

Morgonen påbörjas med Weezer, så klart! Spotify spottar ut Memories, All my Friends are Insects, Surf Wax America, Trampoline och deras cover av Viva la Vida i en sekvens som tvingar en att inse att man är vaken. FUCK YESSSS.

Morgonen är trasig, likt den första morgonen

2012-01-22T22:18:00.000-08:00

Jag känner mig sjukt företagsam som stiger upp så här tidigt, en känsla som kanske vittnar om hur lite struktur det faktiskt ligger över min vardag. Idag börjar veckan då närdistanskursernas startdatum börjar hagla tätt och jag måste kyssa mitt avslappnade schema farväl. Precis som en badkruka som står på bryggan ovanför det initialt kalla vattnet spänner jag mig och försöker förbereda för sociala kallsupar. Det blir högre och högre bryggor och trampoliner att skutta ifrån från och med nu. Kanske är denna vaga känsla av skräck något som de flesta bär med sig hela tiden men skräcken gör att kaffet smakar lite godare, solen lyser lite starkare. Livet är lite bättre då man är själsligen mörbultad hela tiden och lite för upptagen för att deppa.

Not so Serious.

2012-01-21T07:25:00.000-08:00

Jokerman dance to the
nightingale tune

Bird fly high by the
light of the moon

Oh, oh, oh,
Jokerman

Vi är väl alla väldigt lyckliga att Tomas Transformer har vunnit Nobelpriset?

2012-01-20T22:01:00.000-08:00

Varning för vardagsbetraktelse:

På tal om den kanske lite svalnade nyheten om Svensk-guld i Nobel-VM vill jag vara först att erkänna att jag i nästan samtliga fall kammar noll i förhandskunskap när de gäller de som vinner Nobelpriset i Litteratur. Jag ska föreställa en sån som "läser". Jag tror ju dock de flesta kan sålla sig till min skara och de flesta av de som inte gör det är inbitna mytomaner som har "Brott och Straff" som sin absoluta favoritbok "of all time". Jag ska inte skrika "elitism!" för det är så jävla beige när människor utgår från att alla vet lika lite som de gör, trots att jag just skrev något åt det hållet. Såatte...

Kanske är det så att jag lyssnar för mycket på Filip och Fredriks fantastiska podcast och börjar därmed fundera på hur lite jag vet om svensk samtid. Jag är ett nedtrampat offer för kulturimperialismens skosula.

Demon kitty

2012-01-20T17:41:00.001-08:00

Katter får lite Ghostbusters-vibe över sig då man fotar dem med blixt.

Published with Blogger-droid v2.0.3

Innan kaffet

2012-01-19T21:40:00.000-08:00

Don't look for logic.

Jag har kompisar som är hårda och coola. De beskriver livet från den hårda och coola sidan här.

Maria är en trevlig tjej som bloggar och har beställt t-shirts åt mig och Elvira från Threadless. Hon skriver massor om kampsport och hästar och liknande.

Elvira beställde denna:

Och jag valde den här:

Pretty neat, no?

Morgonkvisten

2012-01-18T21:13:00.000-08:00

Piteå, ca 2008.

Dygnsrytmen är inte på sin plats riktigt ännu. Somnade kring vad jag anser är en pensionärstid efter att ha tittat på lite tv-program. Trötthetens töcken slipade udden av den annars fantastiska premiären av Justified, säsong tre. Vaknade vid fyra-snåret efter en något otillfredsställande sömn. Jag sov bokstavligen på fel sida av sängen. Det är ganska trevligt att vakna tidigare än världen. Det är mörkt och tyst. Elvira ligger kvar i sängen och sussar sött. De ensamma bilarna man ser på vägen från köksfönstret vittnar subtilt om alternativa om andra former av samhälle. Det som saknas nattunderhållningen. I slutet av 90-talet fanns det under en tid ett block natt-tv på fyran som alltid tilltalade. Femman visade skräck-skräp från 80-talet och Kung Fu; Legenden. Trean hade Carl Weathers Street Justice, Fortsätt drömma och En röst i natten. Bra skräp-tv för nattugglan. Schemalagd tv idag är väl kanske helt meninglöst, men jag skulle gärna ta mig an en roll som en slags DJ som mixar udda skräp-TV för den sömnlöse tittaren.

Veckans skolarbete har inte varit så utmanande. Den har utgjorts av en trevande inlärning av HTML-kod, vars grunder givetvis är oförändrade sedan jag på egen hand lärde mig dem, när Windows 95 var i sin linda. Antagligen har inte lärarens skolning inom ämnet ökat sedan dess, heller. Ingen på skolan har någon aning om lösenordet till skolans wifi. Det är en plats där de oönskade vistas. Eleverna är i många fall nyanlända till Sveige och de gråa lärarna verkar nästan i grupp vänta otåligt på att sjunka in i pensionens dunkel. Men det är ganska trevligt ändå, så länge man inser att det inte är något ställe där unga genier fostras för en lysande framtid. Jag tar en s.k. "glasexamen" genom att läsa samtliga datakurser tillgängliga. Jag är numer expert på kantlinjer, något skolans samtliga datakurser lägger stor vikt på. Kalla mig kantlinjekungen. Varför samhället ser ut som det gör står tydligt klart.

Satt kvar i datasalen igår efter lektionen och skrev gårdagens blogginlägg och fick den där något bitterljuvt nostalgiska känslan av tid bortkastad på ingenting inom skolans torftiga radie. Jag har en udda relation till datasalar. Jag har alltid tenderat att göra dessa lokaler till navet i mina skolvistelser. I min förtappade ungdom var de ofta platserna man valde att okonstruktivt spendera sin skolk-tid. Jag minns att jag ibland hängde kvar i datasalarna tills klockan var sex på kvällen och sista bussen hem var på ingång. Till mitt försvar kan tilläggas att detta var före bredband var allmänt tillgängligt. Att drastiskt öka föräldrarnas redan höga telefonräkning med en seg modemuppkoppling var inte direkt önskvärt så jag hängde gärna kvar på skolan så länge jag kunde. Jag var faktiskt i en datasal den elfte September 2001. Jag satt på DC Comics gamla forum och såg hur förvirrade och förtvivlade frågeställningar började dyka upp som små svampar i message board-skogen. Det första intrycket jag fick av dådet var alltså på ett ganska intimt och personligt plan. Jag for hem och fick det bekräftat av TV-apparaten. På den tiden var det inte aktuellt att helt enkelt gå in på Youtube och direkt insupa skräcken med egna ögon. Det var en enklare tid, kanske.

Nu är klockan strax över sex och dagen har nu börjat på riktigt. Om jag låg för döden idag skulle jag få minnesbilder av gammal skräp-tv och datasalar. Modemets fruktansvärda uppkopplingsljud skulle eka i mina öron. Jag skulle dö medveten om att jag kände för plastleksaker och natt-tv som Astrid Lindgren kände för hagarna och ängarna i sin barndoms Småland.

Må kraften vara med er

2012-01-18T03:06:00.000-08:00

Trots min status som bekännande nördjävel har jag alltid tett mig agnostisk till Star Wars. När jag växte upp var det Indiana Jones-kulten inom George Lucas-universat som talade till mig, nog för att aposteln Spielberg kanske hade mer med den saken att göra. Det känns som att jag missade tåget då det gäller jedidyrkand och i efterhand är det kanske lika bra. Det känns som att vara Star Wars-fan är som att desperat försöka hålla fast i vad det nu var som man fastnade för när man var liten trots en stadig ström av produkter som mjölkar ur det redan snustorra juvret minsta små spår av eskapistisk nostalgi. Inget jag sett som vuxen har fått mig att vilja se om filmerna eller sätta mig in i mytologin. Det som kanske skulle tilltalat mig i denna gamla filmerna, känslan av patina lagd som en filt över hela universumet, är som bortblåst i oceanen av dataspel, prequels och tie-ins och allting som man genom osmos tar in bara av vandra nördstigen genom livet. Det får mig att fundera på om jag är helt tvärsöver för jag känner apati inför alla nyckel-vidunder inom fan worship; Sagan om ringen, Harry Potter, Transformers, Star Wars... jag fattar helt enkelt inte dragningen dessa franchises har.

Däremot var och är jag en inbiten följare av Marvel och DCs serieuniversum och var en stund som tonåring ganska djupt inne i Star Trek. Dessa dagar är det mindre intressant att följa fiktiva karaktärer; det är författarna och tecknarna jag följer. Kanske är det det främsta tecknet på hur jag blivit "vuxen" som nörd; jag ägnar inte längre ett uns av beundran för företagsägda karaktärer. Jag ser inte en serietidningsbaserad film blint på bio om filmskaparna bakom den inte tilltalar mig. Jag skippade att se Green Lantern på bio (puh!) för att min kärlek till karaktären inte räcker till då filmen verkade medelmåttig. Det är ett steg framåt från att ha sett skitfilmen Daredevil på bio för att jag hyste kärlek till Frank Millers tolkning av karaktären. Idag är det tveksamt om ens Frank Miller är något som skulle locka mig till biografen. But I digress.

Jag kommer nog alltid vara en relativt upplyst nörd, det växer man inte ifrån, däremot är jag inte beroende av att konstant återuppleva vad jag tog in som 11-åring. Det finns inget sorgligare än en nörd som håller fast vid, t.ex. Star Wars som en nedsolkad snuttefilt för att allting var mindblowing innan puberteten. Låt oss sticka in en kniv i detta tomma nostalgirunks pulsåder innan vi blir som dom där tragiska halvfigurerna som envist hävdar att Vilse i Pannkakan är den obestridliga höjdpunkten inom svensk television. Erkänn att skiten vi inhalerade som barn var precis lika usel som de där horribelt datanimerade barnserierna som går på SVTs barnkanal idag. Vi behöver inte en remake på Barbapappa eller Dr. Snuggles, fast de är onekligen på väg.

Ge fan i att köpa den där DVD-boxen med Skilda Världar. Nostalgi är bäst på avstånd.

Processen: Hur jag ritar, steg för steg.

2012-01-17T21:23:00.000-08:00

Jag är inte den mest strukturerade av tecknare. Jag är mestadels självlärd och gör saker på ett sätt som är svårt att lära ut, då så mycket handlar om magkänsla. Lyckligtvis ritar jag mest digitalt dessa dagar, så det är sällan för sent att ändra något. Jag tänkte gå igenom min irrationella process genom att visa hur en teckning kommer till och de kompromisser och lösningar som tillkommer på vägen. Detta är hur jag ritar. Varför jag ritar är en rikare väv av neuroser och fixeringar som jag inte orkar eller kan klarlägga för närvarande.

En bäbis känns helt klart som ett roligare inslag än en väska.

Ny, mer researchad white trash-frisyr!

Slutligen började jag tillskriva personligheter och backstories till karaktärerna. Här är en liten serieskiss på två av bildens karaktärer, Southern Belle och Invulna-Billy, det oförstörbara spädbarnet.

Jag skrev till och med en kortare synopsis om karaktärerna, på engelska då jag interagerar med och får feedback från många engelsktalande damer och herrar. Serienördslandskapet i Sverige är ganska barskrapat, så det är alltid ett säkrare kort att nätverka internationellt.

White TrashSamurai : A Samurai trained in mountie Shamballah, a mystical mountaintopcommune somewhere in the deep South. On this mountaintop frequently visited byBigfoots and pre-Columbian spirits of wise children, the man now called WhiteTrash Samurai saw his hillbilly monk brethren cut down by overzealous "carpetbaggerfeds" who foolishly thought the spirits of the wise children to beunderage hostages. White Trash Samurai (armed with a Katana forged byShamballah of the South's unaging confederate monk blacksmiths) has swornvengeance on those who killed his Sensei.

SouthernBelle: Waitress, stripper, possibly prostitute. Possesses superhuman strengthand aggression. Part of a bloodline of super-humans fostered and kept secret bythe same community of monks, she has sworn to assist WTS on his Quest. Deemeduntrainable by the ancient monks, she relies on superstrength and a custom madesawn-off shotgun also made by the second-amendment-enthused blacksmiths. Hermain weapon, however, is...

Invulna-Billy:Her indestructible offspring. Southern Belle simply uses Invulna-Billy's bodyas a club to smash opponents into pulp. Billy's harder-than-diamond bodycombined with Southern Belle's amazing strength makes for a devastating weapon.He is also used as a shield from bullets and other projectiles. Unbeknownst toWTS and SB, little Invulna-Billy is actually WTS's beloved Sensei reincarnatedinto a more durable body this time.

Ännu mer slutligen så ville en kille på Deviantart, Voodoodwarf, färglägga bilden. Och vem är jag att säga nej? Det kan vara riktigt roligt att se vilka färger och tolkningar en annan tecknare skulle välja. Kolla in hans deviantart-galleri, vetja!

Puss och kram!

Dagens tramsfönster

2012-01-17T03:34:00.000-08:00

För ett par år sen var det "inne" att lägga pärlbrickor i formen av Nintendo-relaterade "sprites". Jag hittade för några dagar sedan dessa bortglömda verk och installerade dessa nostalgiartefakter i vårt köksfönster. Jag är nu förvaltare av ett tvättäkta tramsfönster!

Om ni nu börjar förstå vidden av denna bloggs triviala natur och känner avsky inför detta så råder jag er att sluta läsa nu!

Published with Blogger-droid v2.0.3

NOT GOOD ENOUGH

2012-01-17T00:55:00.000-08:00

Jag sitter oftast uppe på natten och ritar. Av någon anledning flyter kreativiteten på bättre efter midnatt. Ångesten då morgonljuset sköljer över en är konstant avslutning på de flesta teckningssessioner. Dygnsrytmen är minst sagt hackig. En framgångsrik teckningssession följs därmed ofta av en veckas försök att justera till dygnsrytmen utan att vara för sträng mot sig själv.

Ett annat problem med natten är att mörkret och tystheten och den eventuella tröttheten mer än gärna lockar fram subtil existentiell skräck och panik över sina tillkortakommanden. Inatt vände jag på steken och kanaliserade in detta i ovan hängande teckning. Den känns liksom motbjudande, kanske för att den gulliga stilen är mig lite ovan. Men här är den ändå!

Välkomna in! Ursäkta röran!

2012-01-17T00:36:00.000-08:00

Hej! Jag heter Johan Åberg och jag ritar teckningar. En del av dem blir jag till och med nöjd med! Men usch! Hur börjar jag? På denna bloggeti-blogg-blogg ska jag hädanefter visa mina teckningar. De flesta kommer vara nya, om jag inte helt tappar modet och lägger mig i fosterställning på mitt smutsiga golv.

Du kan hitta en facebook-grupp dedikerad till mina teckningar på Facebook eller ett bildgalleri på Deviantart. Gilla gärna min facebookgrupp och sprid den mer än gärna till dina delinkventa medkumpaner. Du kan också bevaka mig på Deviantart om det är mer i linje med din läggning.

Om du var en av 15 personer som läste http://asgodnintendo.blogg.se/, så tar vi vid där vi slutade där. Av olika skäl, främst den begränsade bildhanteringen på blogg.se så tyckte jag att det var dags att byta bloggportal till något mer flexibelt. Jag ska även försöka vara lite flexiblare och personligare i mitt bloggande. Det kan ju vara humaniserande att dela med sig lite mer privata detaljer om mina motivationer och ideal eller bara min vardag. Du kanske är en av dem som inte är så fascinerad av mitt ritande, så du bör också få något skäl att återkomma. Kanske? Hm.

Nu ska även tilläggas att jag ber om ursäkt om detta blir den fulaste bloggen i mannaminne. Jag ska påbörja en kurs i webdesign idag, så vem vet, det kanske blir bättring på det planet.

Bilden ovan är ett förskönande självporträtt. Jag är inte egentligen en tecknad figur. Ska tilläggas att jag i verkligheten saknar magisk förmåga att röka lakritspipor, fast jag låtsas inte sällan röka dem innan jag slukar dem. Hur jag betraktar lakritspipor står inte riktigt i paritet med annat s.k. novelty-godis, nej, jag beundrar lakritspipan mer än t.ex. chokladcigaretter eller rent av samma klump lakrits utan föreställande form.

Något annat? Jag äger en katt, bor i Umeå, jag diskar mindre än min flickvän och jag saknar körkort. Mer sen, säger jag, fullt medveten att det roligaste med en blogg är att starta den. Jag är en frånvarande fader till mina åtaganden, kanske självdör detta också. Vi får se. Förhoppningsvis blir denna blogg linda till många framtida rants!

Puss och kram!